Curatorstext

2021 års upplaga av Borås Art Biennal presenterar verk av drygt tjugo svenska och internationella konstnärer.

Deep listening for longing knyter an till gamla och nya föreställningar om staden – och sträcker sig längre än så. Genom att lära sig att lyssna på djupet till varandras erfarenheter kan man skapa medvetenhet och en gemensam världsuppfattning. Nya former för kollektivitet bestäms eller definieras av djupet av våra relationer och vår delade längtan. Det är det enkla samspelet som förenar oss, från hur vi förhåller oss till människor vi stöter på i vårt vardagsliv, till hur vi beter oss i våra relationer och hur vi lever som samhällsmedborgare. Dessa handlingar skapar de mönster som utgör vår sociala struktur.

Författaren Adrienne Maree Brown beskriver i sin bok Emergent Strategy: Shaping Change, Changing World att det är relationernas djup som avgör styrkan i ett system: ”kritiska förbindelser är viktigare än kritisk massa”. Flera av biennalens konstnärer undersöker betydelsen av och den transformativa kraften i små och enkla interaktioner som ett sätt att förändra hur man tar sig fram i världen.

Att lyssna på djupet, en teori utvecklad av kompositören Pauline Oliveros, är intimt förknippat med längtan. Oliveros ljudmeditationer försökte ”skapa en atmosfär av öppenhet där alla kunde höras, och bli medvetna om att lyssnande är helande”. Denna praktik sträcker sig bortom den traditionella förståelsen av lyssnande, till ett relationellt och aktivt lyssnande, som kräver att både kroppen och sinnet är närvarande. Många av biennalens konstnärer iscensätter en avancerad form av lyssnande som riktar sig  inåt. Samtidigt hittar de ett utåtriktat sätt att lyssna på djupet genom vilket de försöker dokumentera, presentera och förstå de sociokulturella sammanhangen, historierna och politiken som präglar vår samtid.

Tobias Sjöbergs konst handlar om de fysiska och metafysiska aspekterna av seende, perception och perspektiv. Hans konstnärskap omfattar en ekologi av sinnesupplevelser med fokus på den kroppsliga upplevelsen. Sjöbergs nyproducerade verk har vuxit fram genom att han lyssnat på Gustav Adolfs kyrka.

Jin Mustafas fältinspelningar, som kombineras med elektroniska kompositioner, undersöker frågor om personliga och kollektiva minnen och skapar ett alternativt soundtrack för staden. Det nya ljudverket återfinns i stadsparken, som tillsammans med skulpturer utgör en plats där besökaren kan slå sig ner.

Joe Namys nya verk är både en visuell komposition och en ljudkomposition. Med hjälp av kollektiva gåvor från stadens invånare i form av skänkta tyger och textilier skapas en stor enfärgad ridå, placerad på en gångbro.

Nolan Oswald Dennis nyproducerade verk ifrågasätter tidens och rummets politik genom användandet av jordmån som ett komplext mönster av socialt liv. Oswalds pågående serie av skulpturer kan hittas runt om i Borås, och kopplar samman staden med en pågående undersökning av dekolonialiseringens materiella och metafysiska villkor.

Inspirerade av  den tredje platsen  har arkitektkontoret Okidoki utformat en flytande paviljong, där publiken kollektivt kan lyssna, dela med sig och samarbeta för att skapa känslomässiga förbindelser som ger ny energi till staden.

I Shilpa Guptas nya offentliga skulptur sitter en figur och för en tyst dialog med ett träd. Verket gör trädet till en aktiv part i utbytet. På en gångbro återfinns en ljusinstallation i form av en tecknad mening som lyder Jag lever också under din himmel på samiska, svenska och urdu.

Janet Echelmans konst sker i enorm skala och hennes skulpturer är stora som byggnader eller hela kvarter. Hennes arbete trotsar kategorisering och undersöker skulptur, offentlig konst och urban stadsomvandling. 1.78 Borås är titeln på Echelmans skulpturinstallation som temporärt kommer att hänga över Stora torget i Borås, som en del av 400-årsfirandet av stadens grundande.

Kollektivet Qalam utgår från tanken att skrivande och språk är viktiga i processen för att avkolonisera sinnena och samhället. Delar av det polyfona kollektivet deltar i Borås konstbiennal med nyskrivna texter som går i dialog med de skulpturer som idag finns i Borås offentliga rum. Medverkande: Sandy Harry Ceesay, Sanna Ghotbi, Nilofar Haghighi, Ismaila Jallow, Masoud Vatankhah och Maxine Victor. 

Fotografier av Nina Mangalanayagam, Akinbode Akinbiyi, och Santiago Mostyn visas offentligt som en del av Moving Out, ett regionalt samarbete med Vårgårda och Bollebygds kommun.

Nina Mangalanayagams serie med fotografiers skildrar natur och landskap sida vid sida av porträtt på henne själv och hennes mamma, och utgör poetiska utforskningar av tillhörighet och känslan av att vara rotad på en plats.

Akinbode Akinbiyi betraktar hörseln som en central del av sin fotografiska process: ”Våra öron uppfattar fler skikt av en händelse än vi kan se med blotta ögat”. Akinbiyi visar en serie bilder som uppenbarar de privata rum som återfinns i växande megastäder.

Santiago Mostyns fotografier ger oss berättelser om rörelse, tid, bräcklighet och längtan.

I sitt verk Space Poem #7 (Color Without Objects: Intra-Active May-Words) inspireras Reneé Green av texter av den amerikansk-svenska poeten May Swenson. Verket, som består av 28 dubbelsidiga banderoller hängande från museets tak, bjuder in betraktarna till en rumslig dialog med fokus på ord, färg och form.

Samson Youngs kompositioner låter oss höra det omöjliga. Youngs installation består av gigantiska skulpturer föreställande ett bygelhorn och en trumpet som med sin storlek trotsar fysikens lagar. Dessa  kan endast möjliggöras genom ett samarbete med forskningsgruppen NESS (Next Generation Sound Synthesis), vars programvara digitalt kan simulera hur ett hypotetiskt instrument skulle låta.

Åsa Cederqvists verk handlar om världar som befinner sig någonstans mellan medveten närvaro och det undermedvetna, det efemära och det fysiska. Skulpturer och videoverk undersöker transformationer och sammanbindningar, andlighet och längtan, bortom den rationella och antropocentriska värld vi lever i.

James Webbs nya verk innehåller ljud, upphittade föremål och text, och anspelar på litteratur, film och minimalismens traditioner.

Nya verk av Christine Ödlund ber oss ompröva vårt förhållande till växter och naturen, och öppnar i sin tur upp för ett samtal om begränsningarna i mänsklig kunskap.

Salad Hilowles videoverk Passion of Remembrance (2020) väver samman kollektiva minnen från tv-program och populärkultur från 1990-talets Sverige med ett högst personligt minneslandskap från hur det var att växa upp i Sverige som svart. Verket ger en svart blick på kulturella artefakter som konstruerar, begränsar och ger mening åt vår uppfattning om vem som hör till och vem som inte gör det. 

Jacqueline Hoàng Nguyễn visar en ny upplaga av den tjugofem-kanaliga ljudinstallationen For An Epidemic Resistance  (2009/2021). Verket tar sin utgångspunkt i en oförklarlig skrattepidemi. Ljudet av skratt behöver inte nödvändigtvis signalera glädje, utan kan även vara ett tecken på stress, pådriven av kollektiv ångest.

Hardeep Pandhal presenterar femton handritade, monokroma illustrationer åtföljda av ny musik, inspelad på ett kassettband i en begränsad upplaga, skapad av Dungeon-synth-kompositören Vandalorum. Det här verket vittnar om konstnärens pågående forskning kring fantasier om ras, olikhet och mörker, och deras inflytande på förtryckets politik, där fiktion och verklighet möts.

Nya videoverk av Rehana Zaman och Morgan Quaintance använder sig av personliga och kollektiva erfarenheter för att undersöka vilken roll det djupa lyssnandet efter längtan spelar idag.

Angelica Mesitis installation på två skärmar Mother Tongue (2017) undersöker hur blandade samhällsgrupper i Århus i Danmark knyter an till sitt kulturella arv genom musik, dans och sång.

Anders Sunnas målningar utgörs av flera lager av berättelser där han använder en collageteknik som bär den samiska berättartraditionen. Sunna bygger vidare på den här traditionen när han skapar ett nytt verk på fasaden till Borås Kulturhus.

På Textilmuseet visar Åsa Norberg och Jennie Sundén ett nytt verk för biennalen, sprunget ur deras forskning om cirkulation och globala sammankopplingar, och knyter an till till konfektionsföretaget Algots, som startade 1907 i Borås. Företagets historia består av flera intressanta berättelser om 1900-talets Sverige och framväxten av modern industri i Borås.

Filipa Césars konstverk Quantum Creole (2020) undersöker vävandets subversiva potential och hur västafrikanska kreolsamhällen, för att kringgå kolonisatörernas teknologier, vävde in kodade budskap om socialt och politiskt motstånd i textilier.